cheran

I går var det dags för vårt andra träningstillfälle för Johan. Denna gång var jag lite stressad och fick lite snålt om tid att rida fram (framskrittad blir hon ju alltid ordentligt eftersom vi har ca 7 min skrittväg till ridhuset).

Vi började passet på volt och jag fick direkt i vårt svåra vänstervarv och började flytta undan bakdelen på öppna delen. Eller rättare sagt jag försökte flytta bakdelen för det kändes som jag hade 100 kg i handen och hon gjorde sig lång och tog ej skänkeln. Själv kände jag att jag blev mer och mer irriterad, för hon kändes verkligen sju resor värre än vanligt! 

Men efter hand som jag själv slappnade av och slutade irritera mig så insåg jag att Z slappnade av i ungefär samma takt som jag slappnade av, dvs spänningen satt kanske mer hos mig, än hos hästen ;-)

Jag fick ändå slita ganska ordentligt i detta varv och jag hade nog aldrig kämpat på och tagit igenom det på ett sånt sätt utan en tränare i mitten! Men som Johan sa, det är hästen som ska ge efter för ryttaren och inte tvärtom (som jag nog gjort mig skyldig till ganska ofta :-) )

Vi fortsatte med samma jobb i bägge varven och i både trav och galopp. Jag ska tänka bromsa-ställa-flytta för att renodla hjälperna för det konflikten av förhållande och framåtdrivande hjälp som Z har svårt för.
(Kom förresten att tänka på att Anki & Sjef pratar mycket om hur viktigt det är att bara ge en hjälp i taget.)

Extra tydligt blev den här konflikten när vi fick prova på framdelsvändning för första gången. Istället för att göra som jag gjorde på förra träningen när bakdelsvändning stod på schemat och göra det som en liten volt tillbaks, så försökte jag nu göra en framdelsvändning direkt. Och det var då det blev 'Error' för Z för första gången sen jag fick henne. Hon blev superspänd och stod bara still och var nästan påväg bakåt i sina försök att lista ut vad som förväntades av henne. Stackarn!

Johan lade sen in övergångar skritt-trav, trav-skritt och trav-galopp, galopp-trav och givetvis funkade även dessa i bägge varven eftersom vi fått igenom sidorna så bra. Ett fel som jag gjort på slutet, som jag kom på, är att jag försökt fånga upp henne i själva övergången istället för att göra det precis efter.

Vid det här laget var hon RIKTIGT fin och vi fick våga oss ut på 4-kanten nått varv och nån skänkelvikning snett igenom innan passet var slut. Det är en riktigt häftig känsla att få när hästen är lätt i munnen och man har uppförsbacke och ett bra driv i bakkärran utan att behöva driva själv!
Även Johan var mycket nöjd efteråt, men det har han ju å andra sidan ganska bra betalt för att vara ;-)


Snart kanske vi är i 'tävlingsform' igen ;-)
Z och jag i ÖTR våren 2010.