Uteritt över fallet
Efter åskovädret igår passade vi på att ta en lång uteritt. Det passade bra eftersom ösregnet hade gjort vägarna lite mjukare.
Jag tänkte göra ett nytt försök att hitta vägen runt 'fallet' och som ett första led så såg jag till att få en bättre vägbeskrivning :-)
Z skrittade på ganska bra bort över vägen, hon brukar ju annars vara ganska skeptisk bland alla hus, men denna dag blev det faktiskt inga 'freeze'. Eller ja, hon stannade vid några tillfällen, bl.a för en badboll, andra hästar i flugtäcken, en sågbock och de ordinarie stora stenbumlingarna, men jag kunde ganska enkelt mana på henne och få henne att fortsätta.
Vi följde stigen in i skogen och över ett karlhygge och vidare ut på en gammal traktorstig med vattenpölar där man dessutom hade huggit ner en massa sly som vi fick trixa oss över. Hon tyckte det var lite småotäckt , men klev över efter lite övertalning.
När vi sen kom ut på den långa grusvägen så kunde vi trava på ordentligt, de första metrarna inleddes i bästa Solvalla-stil, dvs med breda bakben och huvudet rakt upp, men efter hand slappnade hon av någorlunda och det bästa var att hon bjöd friskt framåt. Efetrsom bjudningen var så bra så vågade vi oss även på en ordentlig galopp.
Sen fortsatte vi hela vägen nerför branten, med utsikt över Möckeln och Knutsbol, man ska helt klart rida denna vägen åt det andra hållet, för då får man ordentliga backar att galoppera i! (Hoppas bara jag hittar nu.)
När vi var nästan ute ur skogen så stötte vi på en skogsmaskin som lastade timmerstockar. Detta oljud bekymrade inte Zinnia som glatt skrittade förbi skogsmaskinen och den snälla skogsmaskinisten som slutat att lossa timmer för att vi skulle kunna passera.
Tokiga häst som är rädd för stenar men inte bullrande skogsmaksiner, ha ha.
Efter mötet med timmerlastaren var det raka spåret hemmåt och Z som vid det här laget fått upp ångan, passerade de annars så livsfarliga soptunnorna utan att lyfta på huvudet. Sen travade och galopperade vi hela vägen hemåt innan Z fick gå in i boxen och bli avsvampad.
Jag tänkte göra ett nytt försök att hitta vägen runt 'fallet' och som ett första led så såg jag till att få en bättre vägbeskrivning :-)
Z skrittade på ganska bra bort över vägen, hon brukar ju annars vara ganska skeptisk bland alla hus, men denna dag blev det faktiskt inga 'freeze'. Eller ja, hon stannade vid några tillfällen, bl.a för en badboll, andra hästar i flugtäcken, en sågbock och de ordinarie stora stenbumlingarna, men jag kunde ganska enkelt mana på henne och få henne att fortsätta.
Vi följde stigen in i skogen och över ett karlhygge och vidare ut på en gammal traktorstig med vattenpölar där man dessutom hade huggit ner en massa sly som vi fick trixa oss över. Hon tyckte det var lite småotäckt , men klev över efter lite övertalning.
När vi sen kom ut på den långa grusvägen så kunde vi trava på ordentligt, de första metrarna inleddes i bästa Solvalla-stil, dvs med breda bakben och huvudet rakt upp, men efter hand slappnade hon av någorlunda och det bästa var att hon bjöd friskt framåt. Efetrsom bjudningen var så bra så vågade vi oss även på en ordentlig galopp.
Sen fortsatte vi hela vägen nerför branten, med utsikt över Möckeln och Knutsbol, man ska helt klart rida denna vägen åt det andra hållet, för då får man ordentliga backar att galoppera i! (Hoppas bara jag hittar nu.)
När vi var nästan ute ur skogen så stötte vi på en skogsmaskin som lastade timmerstockar. Detta oljud bekymrade inte Zinnia som glatt skrittade förbi skogsmaskinen och den snälla skogsmaskinisten som slutat att lossa timmer för att vi skulle kunna passera.
Tokiga häst som är rädd för stenar men inte bullrande skogsmaksiner, ha ha.
Efter mötet med timmerlastaren var det raka spåret hemmåt och Z som vid det här laget fått upp ångan, passerade de annars så livsfarliga soptunnorna utan att lyfta på huvudet. Sen travade och galopperade vi hela vägen hemåt innan Z fick gå in i boxen och bli avsvampad.
Kommentarer
Trackback
