cheran

Det blev ingen träningsdressyr för Zinnia och mig i lördags. Eller, vi gjorde allt utom att rida själva programmet: gick upp tidigt, borstade och fejjade, på med vita ridbyxor, vitt schabrak och tom vita handskar.

Jag hade inga förhoppningar över huvudtaget eftersom våra övriga förberedelser i övrigt var minst sagt obefintliga, jag har knappt suttit ner på hästen under hela sommaren, programmet pluggade jag in kvällen innan och vi har inte varit i närheten av ett dressyrprogram sedan innan sommaren.

MEN Zinnia var jätte-jättefin! Eller ja, hon sprang omkring och balans-travade första 15 min och var rädd för högtalaranläggningen och hinder brevid ridbanan och diverse, trots att det var hemma-anläggningen. I och för sig så rider jag inte så ofta på 'hoppbanan', men ändå. Jag bortsåg från spändheten och försökte bara trava på och få henne i en så djup form som möjligt och efter 30 min framridning hade jag en mjuk och framåt häst, galoppfattningarna fungerade, igångsättningarna fungerade osv, det enda som inte fungerade helt var avbrotten, ffa i vänster varv. Men ändå! Jag är så himla glad över att hon var så fin att rida och jag blev så förvånad.

Tyvärr hade man stegat dressyrbanan och jag såg ganska omgående att banan var ganska mycket mindre än vad den ska vara. Jag valde därför att stryka mig från dressyrstarten. För den oinvigde kanske det låter som om paragraf-rytteri och som om man försöker göra sig besvärlig. Men sanningen är den att alla moment blir ganska mycket svårare när man tvingas göra rörelserna mindre. För en ponny eller mindre häst kanske det ej gör så stor skillnad, men om man sitter på en unghäst på 165 så bli skillnaden ganska avgörande. 

Så i stället fört att tvinga ihop Zinnia i en form och ett tempo hon inte är klar för valde jag alltså att stryka mig.
Vid kontrollmätning av banan visade det sig att den var 17 x 34m istället för 20 x 40m... dvs en skillnad på 18 kvadratmeter :-O
Så kan det gå när dressyrmänniskor ska stega ;-)