ÄNTLIGEN!

Äntligen fick jag den där känslan som jag varit ute efter ett bra tag när det gäller hoppningen! Lösningen var helt enkelt att galoppera på och inte grejja för mycket med handen. Det är ju en ganska enkel sak i teorin, men svårare i
praktiken.

I början av passet var hon långsam och seg och jag har verkligen svårt att få till det, när hon är på det humöret.

En bit in i passet föll poletten faktiskt ner och Z blev både mer följsam, lättare i fronten och enklare att svänga, helt enkelt pga att bakkärran kommit igång. Om jag rider henne på detta sättet så är hon otroligt okomplicerad och det är i stort sett bara att styra och åka med över hindren.

Nu SKA jag banne mig se till att hoppa regelbundet! På tisdag åker jag till Hammarö och tränar för Anna Danielsson, vilket förhoppningsvis blir ett ytterligare lyft.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0